Den stora löjromsresan

Höstens bästa helg inleddes vid Vänern

Innan vi går vidare kan vi väl bara klargöra en sak från början: Det här var en resa jag bjöds på. Västsvenska Turistrådet välkomnade några matbloggare och journalister att följa med på en testresa som de förhoppningsvis kommer erbjuda allmänheten inom kort. Jag har inga som helst problem att följa med på såna här saker så länge man kan vara helt öppen med det. Det jag skriver nedan är inte på något sätt en förutsättning för att få följa med och det framfördes inga som helst önskemål om motprestationer. Tro mig, hade jag tyckt det var en värdelös resa hade jag skrivit det.

Med det sagt, till väsentligheterna!

När inbjudan till att få vara med på en löjromsresa damp ner behövdes det inte mycket betänktetid för att svara ja. Som många andra är jag helt såld på löjromen från Kalix och det faktum att det fiskas likvärdig löjrom på andra platser i landet hade helt passerat mig förbi. Om exakt samma fisk finns i Vänerns söta vatten måste den så klart utvärderas även den!

Sagt och gjort, i fredags satte jag mig i bilen och for ner till Lidköping. Eftersom jag är lite av en hotell-fascist (ska man bo på hotell så ska de vara bra) och helst av allt tillbringar nätter borta från hemmet i en mjuk säng på valfritt W-hotell, gärna äter min frukost på Hilton Slussen (med deras egna honung som tillbehör) och om vädret så tillåter lapar sol på baksidan av MGM Grand, är det med viss bävan jag beger mig till mindre svenska städer eftersom erfarenheten visar att det är mer Cockroach Inn än småstadscharm.

Glädjande nog visade sig Edward Hotel vara smått fantastiskt. Fin fasad, trevlig personal och fräscha rum (det lär vara nyrenoverat). Men mest av allt älskade jag kuddarna. Faktiskt så till den milda grad att när resten av gänget på lördagkvällen beslöt sig för att lämna hotellrestaurangen och testa champagne på annan plats, gick jag istället upp och la mig i sängen. För det är något speciellt med en len, sval och perfekt fluffig kudde som är tillräckligt stabil för att luta sig emot när man läser samtidigt som huvudet sjunker ner i dunet och inte bara vilar ovanpå.

Jag var den enda som kom ner på fredagkvällen så lördag förmiddag spenderades på bästa sätt – ätandes i Lidköping. En bit ost på torget, en mazarin på galet pitoreska Garströms Konditori och lite andra inköp av allsköns ätbara ting.

Strax innan 12 mötte jag upp de andra och tillsammans for vi ut till Spikens Fiskehamn och en god aborre-lunch på Restaurang Sjöboden. Sjöbodarna som omgärdar hamnen såg helt övergivna ut och känslan påminde om när man smög sig in på ett stängt tivoli en kall höstdag där en ensam gunga knirrade fram och tillbaka i brisen. Jag kunde inte ha mer fel, för inne i bodarna pågick aktiviteten för fullt. Fiskebåtarna som kom in under dagen lastade av sin fångst av siklöja, näten skakades ur och därefter bars fisken in till stora bord där romen avlägsnades ur honorna.

Eftersom perioden för fångst är begränsad till två månader jobbades det mer eller mindre dygnet runt. Enligt vissa bedömare står löjromen för runt 50% av fiskarnas årliga inkomst. Att ta sovmorgon bara för att det är nollgradigt och regnar småspik är liksom inte att tänka på då.

Att åka ut med kaptenen på Dyning, som under 17 år fiskat på Vänern var en intressant upplevelse. Sjön visade sig från sin bästa sida vilket var glädjande för oss även om kaptenen leende under snorbromsen ibland vände upp mot en vilsen våg för att vi skulle få känna på hur det kunde vara de där dagarna när allt inte var spegelblankt. Vi nöjer oss med att konstatera att landkrabbor snabbt blir gungiga under fötterna. Det tog inte alltför många minuter innan jag smet in i styrhytten för att lyssna på min beskärda del av fiskehistorier. När han nu ska pensionera sig borde han ägna tiden åt att skriva en bok för allt som saknades i hans berättande var en rysk ubåt i garnet.

Sen dök det upp en havsörn och vartenda objektiv riktades mot toppen av en gran som passerade på nära håll. Magnifika djur. Alla gjorde de turisttypiska ooooh-ljuden och zoomade för allt vad tekniken tillät. Kunde inte undvika att högt fundera kring hur de egentligen smakar. Visade sig inte vara helt politiskt korrekt. Påminner mig om den gången jag ringde till lokala fiskhandlaren för att försöka få tag på valkött. Fick en lång utläggning om importförbud till svar. Kändes sådär.

Tillbaka i land fick vi följa hela processen från fisk i nät till förpackad löjrom. Skaka ur näten, skölj av fisken, extrahera rommen ur fisken, vispa för att få bort hinnor, skölj lagom mycket, häll i nät och låt rinna av ett dygn, salta, förpacka och gör allt för hand. Det är nånstans i mitten av den processen som jag förstår varför den kostar så mycket som den gör. Med allt handarbete och med så oerhört lite rom i varje fisk är det egentligen konstigt att prislappen inte är större. Av ren respekt för något typiskt ursvenskt på våra bord och för att ge fiskarna som sliter i alla väder till en skamligt dålig penning lite mer motivation är det minsta vi kan göra att köpa mer av deras produkter och gärna till ett lite högre pris.

Men så hur smakar den då? Av alla de olika varianter vi provade gillar jag den helt nysaltade, färska allra bäst. Det enda som saknades till var ett glas champagne. Självklart var lördagkvällens besök på Pirum något extraordinärt och att äta sig igenom en meny med fullt löjromsfokus var nästan värt resan bara det. Men att få en sked med de där söta, gyllene kornen som för mindre än ett dygn sen vilade i havet och känna dess salta, friska smak i munnen utan att något annat konkurrerar om mina smaklökars uppmärksamhet är något helt unikt.

Jag kan inte säga att jag upplever någon skillnad mot Kalixlöjromen. Många påstår att den från Kalix är bättre, men jag undrar ärligt om det inte är av samma skäl som fransmännen alltid hävdar att deras tryffel är bättre än den gotländska – man gör det av hävd. I Kalix är det en central för att förpackning och saltning av löjrom vilket gör att det blir en enda smak, medan löjromen från Vänern förpackas av en mängd mindre producenter och där kan det så klart uppstå vissa skillnader.

Spiken i sig är värt en omväg, framför allt på sommaren. Idylliskt läge, restaurang av god klass och det säljs fisk ur bodarna. Kika in till Ullis Fiskdelikatesser som var vår guide och bunkra med någon av hennes sillinläggningar. Här hemma äts det ett par bitar varje kväll just nu, ovanpå en bit danskt rågbröd med en aning nyklippt gräslök över.

Söndag lunch lämnade vi Lidköping. De flesta for hem, men för mig hade helgen bara börjat. Jag och min trotjänare till bil (som heter Justice, om det är nån som undrar) styrde ner mot Alingsås för att lägga vantarna på Sveriges bästa smör. Men mer om det lite senare.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...