Idag är en rackarns bra dag
Ibland undrar jag varför det finns recept som biter sig kvar i mig. Som ligger där och pyr under ytan år efter år. Jag har en förnimmelse av en skaldjursbuljong som är perfekt. Lagom salt, doften av hav som bara är behaglig och inte krämig samtidigt inte heller tunn. Varför kan jag inte få den ur huvudet?
Eller den där perfekta mandaringlassen. Tydlig beska som inte tar över, smak likt en kyss av solen hur pretto det än kan låta. Nästan lite oljig av skalen som körts ner tillsammans med köttet.
Hur kommer det sig att de ligger där och pyr. På riktigt gör mig sömnlös alltför många nätter.
Oftast ägnar jag inte det en tanke. Bara accepterar att jag bär med mig minnen av mat som andra minns böcker de läst eller platser de besökt. Men idag är inte en sån dag.
Detta tillfälliga tillstånd av självinsikt (jag är usel på att känna efter på riktigt av ren rädsla för vad jag skulle kunna hitta) är inte framkallat av Steve Jobsianska metoder (LSD) utan en effekt av i runda slängar 4 timmars sömn.
Några meter under där jag sitter står min bil, stackars Justice som tjänat mig troget så länge, i mörkret och surar. Fylld till bredden med choklad, tarteletter, nätta passionsfruktspannacottor inslagna i skyddande lager av kolsyreis. Omkring mig sitter politiker, PR-proffs, näringslivsprofiler, nyfikna och alldeles för många ungar som inte sover fast alla andra vill göra det.
I sakta mak stävar vi mot Gotland och ja, det stämmer – det är Almedalsvecka!
Jag skulle kunna skriva spaltmeter om hur missförstådd den är bland vanligt folk. Men det är ju lite som att försöka få till en nyanserad debatt om GMO. Det är på eller av.
Lik förbannat gör jag ett försök ändå – tänk er att man samlar en majoritet av de som i vårt fantastiska land har en möjlighet att genomföra beslut som påverkar stora delar av vårt samhälle. Tänk er att de får träffas, utbyta erfarenheter och lära av varandra. Inte bara läsa memon som skickas ut på identitetslösa sändlistor eller få en bunt rapporter kastade i knät.
De kan prata med varandra på riktigt. Ah, hej, där är ju du som gjorde det där projektet i din kommun! Hur funkade det? Om vi gör något liknande, vad bör vi då tänka på? Politiker som träffas och kan vara konstruktiva. Organisationer som vill ha stöd, uppmärksamhet och bygga mer intresse kring sin verksamhet. Företag som har viktiga frågor på sin dagordning.
Och bäst av allt – alla kan vara med. Det är som den där grymma festen hos de två tvillingkillarna som gick i en parallellklass till mig på gymnasiet. De öppnade sin kåk (här är det kanske på sin plats att även rikta ett tack till deras då ovetande föräldrar) och bjöd dit alla som ville komma. Enda kravet var att man respekterade spelreglerna – var trevlig och bete dig som folk.
Hade man något intressant att säga så lyssnade folk. Men ville man inte prata kunde man bara komma dit, lyssna på vad andra hade att säga och hänga. Var man duktig på att prata lyckades man vinna över någon på sin sida.
Lite så är Almedalen – med undantaget att jag numera inte somnar i fosterställning på en fårskinnsfäll med en flaska av JG’s pappas rödbetsscherry tryckt mot bröstet (han var inte lika ovetande om att vi brukade nalla i förrådet har det visat sig i efterhand men lät oss hållas då det innebar att han slapp slänga eländet själv).
Det som skrämmer många som inte varit där är känslan av att besluten tas över ens huvud, att det sker så mycket fuffens och bara de som har jävligt mycket pengar att göra crazy stunts för får rubriker.
Det. Är. Kvalificerat. Skitsnack.
Samla ihop dina argument. Testa dem på de som tycker du är sämst i hela världen. Övertyga dem. Utarbeta en plan. Åk till Almedalen och ta dem med storm.
Eller ge dem godsaker.
För det är därför jag är på väg. Idag står jag nämligen i min uppdragsgivares trädgård och bjuder på mini-desserter medan de står för ett gäng intressanta seminarier. Det är också ett sätt att få uppmärksamhet.
Därför, har du inget för dig idag och är i Visby – kom till trädgården som gömmer sig bakom kyrkoruinen vid Stora Torget. 12-17 har FAR ett gäng spännande seminarier och nånstans där inne står jag i mitt esse, med hav av choklad, puttrande krämer och den ljuvaste av vanilj. Kika in, ta något gott och gå sen ut för att njuta av det fantastiska som är Almedalen.
(Note: Jag borde verkligen sova en stund nu)