Film att äta till: El Bulli – Cooking in Progress

Ångesten över att aldrig ha fått äta där kommer förfölja mig tills jag dör

Vi kan alla historien om El Bulli va? Utnämnd till världens bästa restaurang 5 gånger, 42 kockar, stängt halva året för att utveckla nya menyer, 8.000 platser på en säsong men över två miljoner förfrågningar. För att ge den kortfattade versionen.

Ville vi gräva ner oss ännu mer kan vi börja prata om hur Ferran Adrià gjorde den molekylära gastronomin till vad den är idag.

Men man måste inte vara på gränsen till fanatiskt intresserad av fine dining för att uppskatta El Bulli – Cooking in Progress för det här är en mycket bredare dokumentär än vad den ger sken av vid en första anblick.

Filmen inleds med att restaurangen slår igen för säsongen, man packar ner alla maskiner och flyttar till ett laboratorium där man påbörjar arbetet med att hitta nästa säsongs meny. Under första halvan får vi sen följa hur chefskockarna experimenterar med allt från sötpotatis till fisktungor, hur vakuumförpackade och tryckkokta svampar fingranskas ner till minsta detalj för att bara nämna ett par saker. De leker med konsistenser och former som de var barn, som om ingen hade sagt åt dem att så där kan man faktiskt inte göra. Allt för att hitta magin som ska göra den oerhört kräsna Ferran nöjd. Andra halvan handlar om hur de skapar själva menyn utifrån de lyckade experimenten och därefter öppnar för en ny säsong.

Ni vet filmer där man säger att inte ett öga var torrt? Det här är raka motsatsen – mina ögon blev knastertorra. Kom på mig själv flera gånger med att vara så fascinerad att jag ibland slutade blinka. Passionen bland kockarna för att få fram smaker och konsistenser ur varenda råvara, strävan efter att hitta det magiska och den otroliga dokumentation som de genomför kan det omöjligen finnas motstycke till någon annanstans.

Det är en otroligt avskalad dokumentär. Inte en fråga ställs utan kameran är bara med som en osynlig deltagare i allt som sker. Det är så långt från Jamie Oliver man kan komma när frustrationen över en misslyckad vattengelé känns ända in i märgen hos tittaren. Istället för Morberg som står och slår på en bit kött, vilt frustandes med håret svängandes likt en ursinnig hydra möts vi här istället av tysta små desperata suckar när två stora kristaller salt förvandlar olivolja och vatten till ett konstverk för både öga och gom.

Se den här på bio. Se den mätt. Se den med de som fnyser åt att betala flera tusen kronor för en fyra timmars sittning. De kommer att gå därifrån och förstå att det här är inte bara mat – det är små konstverk som man återskapar kväll efter kväll.

Tyvärr insåg jag för sent vilken upplevelse det är att få äta den över 30 rätter till antalet stora menyn och försatte alla mikroskopiska chanser att någon gång lyckas med en bokning. Därför att nu har El Bulli stängt och när man öppnar återigen 2014 så är det i formen av ett kreativt center. Exakt vad det innebär är höljt i dunkel men en sak som är säker är att det inte kommer att bli lättare att få ett eventuellt bord.
Eller som de skriver på sin hemsida:

elBullirestaurant has now closed and has been converted into elBullifoundation
elBullifoundation do not accept reservations, not now either after its opening