Konsten att inte bli starstruck

Jamie Oliver några meter framför mig innebär vissa krav på självbehärskning

Ni minns den där perioden på högstadiet när ett par av tjejerna i klassen hade varit på en NKOTB-konsert och kom hem med jeansen fullklottrade med namnen på deras imaginära pojkvänner. Deras hysteriska fnitter när de på syslöjdstimmen återberättade varje detalj fick oss andra att himla med ögonen och fortsätta tråckla ihop nån förbannad docka utan att de såg helt obscena ut.

Åren gick och alla har vi väl haft våra hjältar, förebilder och idoler som på något sätt funnits med i bakgrunden hela tiden. Medan tjejernas NKOTB-grej försvann inom ett år (men böts ut mot nästa fagra brittiska pojkgrupp) så har mina idoler funnits med väldigt länge – även om jag inte skriker så fort jag ser dem eller svimmar teatraliskt.

Att jag sedan väldigt länge hållt Jamie Oliver högt kan vara det mest ounika med mig. Men jag kan inte låta bli att fascineras dels över hur han jobbat upp sitt varumärke från en absolut nollpunkt till att idag vara en industri som fortfarande känns personlig, skön och ganska osminkad.

De sociala projekt han sjösatt ger honom en aura av do-gooder samtidigt som maten han levererar fortsätter locka oss till köp av böcker en masse.

Massor går så klart att säga och skriva om hela hans historia, men skälet till att jag just nu sitter på Scandic i Upplands Väsby är för att se honom presentera den meny han för andra säsongen varit med och skapat.

Och det är då jag samlar mig själv för att inte skrika högt och klappa av förtjusning likt nån från Birdcage. Att verka så där jävla casual som det nästan hundratal journalister som samlats här är (och vars reportage ni kommer att kunna läsa i varenda tidning i morgon) visade sig vara århundradets utmaning.

Att se honom på scenen är intressant ur många synpunkter. Mest gillar jag hur han genom åren lyckats behålla den där ganska oslipade London-stilen som vi lärde känna redan i Nakna Kocken. Han framstår inte som en media-söndertränad miljardär som bara är här för pengarna, utan det skämtas tacksamt med damen som undrar om han tvättade händerna innan han började skära kycklingen till att driva lite med sig själv.

Cred även till Scandics koncernchef Anders Ehrling som lyckades säga shit under sitt välkomsttal och därmed fick alla att slappna av.

Men, mitt i havet av fotografer blev det alltså även mat lagad. 

En variant av caesarsallad med en riktigt bra dressing som avslutades med en glasburk fylld med jordgubbar, marängkross, biscottibitar och två sorters mousse på choklad.

Hela idén med att Scandic vill lyfta sina restauranger för att bidra till bättre möjlighet att äta bra när man är ute på vägarna är hedervärd. Rätterna känns varierade utan att vara för krusidulliga där det enda man kan opponera sig mot är att det bara finns sallad att äta om man vill komma under 139 kr. Dock – jag förstår att man måste ta betalt och är Pasta Delizie så god som det utlovats är 149 kr peanuts.

Fortfarande lite starstruck – och jag är förmodligen den enda här inne att öppet våga erkänna det – vandrar jag ut i vårsolen igen. Nu bär det av hemåt för att fylla jeansen med hans namn. Typ.