Som Italien alltid borde vara
Det kom en fråga från gänget på Tryffelsvinet tidigare i vår. Du skulle inte kunna tänka dig att haka på till Italien för fyra dagar med mat, vin och en tur genom en region som inte många icke-italienska turister upplever? Svaret var inte något att gå och dra på. Italien har jag varit i skandalöst lite och bortser man från några svängar i norra delarna under bilsemestrar i Europa som barn är hela landet ett blankt papper för mig.
Så 15 maj mötte jag upp Medeleine Landley, Karoline Nordefors, Anders Öhman och vår ciceron Andreas Blomquist från Tryffelsvinet för att ta en direktflight till Ancona i Marche-regionen (karta).
Det här var resan första Men-vänta-nu-varför-har-jag-inte-gjort-det-här-tidigare-ögonblick. Tre timmar på en nysnickrade Ryan-kärra med extra benutrymme från Skavsta och smack så var vi framme.
Första natten bodde vi på ett mysigt hotell inne i Numana som i bottenvåningen hade regionens mest sägenomsusade glassbar. Ni vet den där glada brevbäraren som inte kan slita sig från bardisken i Cheers? Byt ut miljön till en glassbar och there you have me. Den italienska glassen är fantastisk när den är välgjord. Lägre fetthalt och rena smaker.
Första kvällens middag skulle visa sig vara en bra indikation på vad som komma skulle: Utländska gäster i en region som nästan bara besöks av italienska turister innebär att alla borgmästare, turistrådsrepresentanter och generellt personer som har ett intresse i att vi uppskattar vårt besök dyker upp och vill umgås.
En dag visade det sig att lokaltidningen hade skrivit om vårt besök (den svenska delegationen) och sånt tenderar att ge mig en diskret touch av hybris. Men ingen diplomatisk immunitet. Än.
Marche var helt okänt för mig innan resan och där det ligger på östkusten är det en pärla. Maten influeras av havet som ligger som ett enormt skafferi runt hörnet samtidigt som det kommer råvaror från norr (kött och ost) samt söder (frukt och grönt). En liten brasklapp här att all italiensk mat inte är to die for. Ibland är de lite snåla med saltet och ännu mer frustrerande är när det ställs fram en pasta som ser helt fantastisk ut men så har man inte kryddat det. Hade jag den tillgång som de har på örter, grönsaker och smaker skulle jag inte vara så snål.
Men, oftast är det ljuvliga små rätter som ställs fram till oss där råvarornas smak får spela fritt.
Vårt värdpar för hela resan var det förtjusande greveparet Piervittorio Leopardi och Lidia Berlingieri. De äger vingården Villa Marina sedan 1991 och har producerat vin sedan 2004. Jag skrev lite om själva vinet tidigare men kortfattat kan sägas att det är ett oerhört smakrikt vin producerat enbart på Montepulciano och finns på Systembolaget för 79 kr vilket (och nej, jag är inte färgad av en den resa som gjordes, det är över en månad sen) är ett kap.
När vi besökte vingården var det två saker som slog mig (det är nu ni förstår hur vinkunnig jag är): En massa dödligt söta hundar som hälsade oss välkomna och konst. Överallt var det konst! Det visade sig att Lidia ärvt sin fars konstintresse och därför samlade på samtidskonst. Den här gården, likväl som deras andra hus i Italien (sug på den ett tag: deras andra hus i Italien) var fyllda med verk.
Det är något så fantastiskt med folk som omger sig med konst. De har vackra saker runt sig som man hela tiden kan utforska mera, se nya sidor av och som skänker lite mer mening till vardagen.
Sämre blev det inte när det visade sig att det fanns ett gäng fläderträd på tomten så jag och Lidia hamnade i samtal om flädersaft (italienarna gör den inte på blommorna) och allt annat gott man kan göra med mitt favoritträd. Hushållerskan anade oråd när jag berättade att man kunde klippa ner blomsterklasarna och frysa in för framtida bruk…
Sista natten bodde vi på Agriturismo Fiori del Conero som var lite av en överraskning (turistrådet hade petat in det och vi åkte dit efter en middag som slutade 23.30 och följdes av guidning av blivande underjordiskt hotell med spritbuffé och tilltugg – typiskt italienskt). Men vilket ställe! Det var inga rum som väntade på oss utan lägenheter större än en normal svensk familjs. Allt iordningställt till årets säsong så på gränsen till sprillans nytt. Vi sov som barn innan vi på morgonen fick en liten guidning av deras trädgård, blomsterodlingar och kringliggande grönska.
Lätt ett ställe jag skulle återvända till!
Självklart drabbade shoppingdjävulen mig. Andreas hade sett till att vi fick besöka matmarknader och jag började handla som om jag hade en smärre by att försörja. Men när vildsparrisen kostar någon euro per knippe och man kan få ett kilo parmesan som lagrats i 75 månader för simpla 300 kr är det svårt att inte förköpa sig. Tyvärr går det inte att frakta hem zucchiniblommor, färska musslor och allt annat som låg framför oss, men en dag ska jag hyra ett hus i närheten och spendera en semester med att bara laga mat.
En sak jag fick med mig hem var en lektion i hur man gör egen pasta. Tänk er Mr Miyagi men i formen av italiensk äldre dam. Jag bambusrade hela lektionen som du kan kolla på här.
Sammanfattningsvis, regionen är superfin med en prisbild som påminner om 80-talet. Jag och Madeleine slog oss ner på ett torg medan de andra shoppade och tog var sitt glas vin och en massa tilltugg. Pris för det – 65 kr per person. Svårslagbart.
Italienarna är trevliga som på film, utsikten är bedårande som på vykort och hyr man en bil kan man åka mellan sandig strand och snöklädd bergstopp på ett par, tre timmar.
Stort tack till Tryffelsvinet, våra italienska värdar och andra som gjorde resan möjlig!
