Det här var från början aldrig tänkt att vara något annat än en samlingsplats för mina recept. För fyra år sen fanns det ingen Evernote för anteckningar, inga synkade plattformar att tala om och det som då var smidigast var en WordPress-blogg. Tanken på att nån skulle hitta hit för att läsa recepten kändes ärligt talat ganska främmande.
Idag är situationen en aning annorlunda och vi kan ta ett snack nån annan gång om vad som gjorde att det blev så. Runt två tusen personer kommer hit varje dag och över elva tusen följer på Facebook. Galet, sa Bill.
Vad som var en högst privat angelägenhet har ynglat av sig till en podcast om mat, resulterat i gästspel och föreläsningar, sammanfört mig med en mängd verkligen intressanta människor och enkelt uttryckt odlat mitt matintresse till nya nivåer.
Det är oerhört klyschigt att säga det, men jag känner mig hedrad som får göra så mycket kul.
Frågan var bara – vad kommer härnäst? Svaret kom för ett par månader sen då Natur & Kultur hörde av sig, lockade med ett förutsättningslöst möte och visade sig ha vad jag skulle tro är en av världens trevligaste förläggare. Saken var…ehrm…biff på ett par träffar och projektet Boken var fött.
Kortfattat är det så här: I januari 2014 släpper jag en kokbok. Den har ett tydligt tema, en röd tråd och det är något som ligger mig oerhört varmt om hjärtat. Exakt vad temat är ska vi gå in på lite närmare längre fram.
Jag, som tror på maximal transparens, tänkte dela med mig lite mer om själva arbetet med boken fram tills dess att den står i hyllorna. Dels för att ni kanske tycker det är rolig läsning, men framför allt som ett terapiarbete för mig.
För jag har i ärlighetens namn alltid med viss skepsis lyssnat till lidande konstnärer som på olika sätt får ångest kring sitt skapande. Författare som nästan vägrar publicera sina alster, oroliga för omvärldens dom eller deras egen syn på samma text ett år senare. Men för var dag letar sig samma känsla in i mitt liv. När jag hör Joakim Pirinen i P1 berätta om hur han kan ligga på soffan en hel dag och se ut som att han inte gör något, men ändå skapa, känner jag igen mig.
Just nu är i princip alla recept spikade men det som återstår är att skriva ner exakt innehåll och tillvägagångssätt. Flera har jag helt klara men jag drar mig lite för att posta dem i det gemensamma dokument som jag och min redaktör/förläggare har. Varför? Svaret är ganska enkelt: Prestationsångest.
För nu ska alltså det som jag gör skärskådas av en person som ansvarat för en uppsjö kokböcker (bland annat Jonas Crambys två storsäljare). Själva recepten har jag inga problem med att få feedback på, men texterna, det som är mina tankar och högst ärliga känslor, de ska också bollas till någorlunda perfektion. Det låter jättebra när man säger ”Jag vill verkligen att du ifrågasätter allt jag skriver. Jag älskar kritik.”
Det är en annan sak när man står inför fullbordat faktum. Det ger viss ångest trots att hon är alldeles för snäll mot mig, mer diplomatisk än Rolf Ekéus och att vi har exakt samma syn på hur boken ska se ut.
Till saken hör också att jag är en person som är så lätt att distrahera att det ibland räcker med att skallen vandrar iväg till en ny doft för att jag ska göra något annat. Vissa mått av schematisk disciplin krävs alltså.
Därför spenderas sommaren med att jag oftast går upp 06.30, sätter på en kopp te (jag vill vara en te-drickare, men det slutar ändå med en kopp kaffe minuterna efteråt) och sen sätter mig och skriver.
Framför mig i sommarstugan ligger berg med anteckningar, gamla husmorsböcker, receptskisser och annat som ger inspiration. Jag sprider ut små lappar med idéer överallt och när vi flyttade ut från stan för att bo i lugnet under två månader var det första jag gjorde att montera upp en enorm köksö för att få tillräckligt med arbetsyta.
Min sambo och son får genomlida hur jag lite titt som tätt far upp från solstolen på stranden och ropar likt en bingo-vinnare på speed eller att jag blir sur som ett troll när lokala butiken har slut på ekologiska citroner.
15 september är det manusstopp. Då ska allt i textväg vara klart.
I slutet av augusti börjar vi fota och under september och oktober ska alla recept lagas igenom en gång till.
Jag tänkte försöka involvera er. Be om lite hjälp med både det ena och det andra. För jag har aldrig skrivit en bok förut och jag vill så gärna att den blir bra.
Men framför allt för att dela med mig av lite prestationsångest.