När man väljer värme för lugn
Trots att sommaren i sin helhet spenderats på landet kände vi att det fanns ett sug efter värme, stora pooler och klassisk svensk charter-mayhem. Familjen nådde konsensus kring Cypern som resmål och vi knep en lägenhet på Sunwing i Ayia Napa.
Resan inleddes med en natt på nybyggda Clarion på Arlanda. Ett hotell som må vara nytt, men känns lite som att det saknar själ. För min blivande planespotter till son var det förmodligen semesterns första höjdpunkt att stå i fönstret på nionde våningen och se alla plan som startade och landade. Vi vuxna uppskattade mer de smått absurt sköna sängarna som gjorde att vi dunade in på nån form av rekordtid.
En snabb flygresa tidigt fredag morgon och så var vi i dryga 35 graders värme. Lägenheten med en stor terass känns lite som veckans andningshål när man återvänder efter en dag vid antingen de olika poolerna, eller stranden som ligger i en skyddad vik. Alla fyllda till bredden med barnfamiljer.
Några saker som slår mig när jag ser tillbaka på de första tjugofyra timmarna är att vi i den lilla enklav som hotellet utgör är ett antal flygplanslaster med skandinaver, men i övrigt har snart ryssarna övertagit tronen från britterna som de vanligaste turisterna i det kringliggande området. Det har gått så långt att jag idag fick höra av en annan plaskande turist i havet att “Gud så skönt att höra lite svenska, där vi bor är det bara ryssar”.
Missförstå mig rätt, jag har inga direkta problem med ryssar. Det är generellt så att när en nationalitet blir överrepresenterad på ett turistmål slutar det med att omgivningen assimiliseras totalt och all känsla av exotism är för evigt förlorad. Samtidigt var jag ju medveten om att det inte direkt är nån form av Machu Pichu som väntade när vi bokade resan.
Det ena smaklösa har liksom tagits över av något annat. Istället för skränande britter, konstant med en Liverpool-tröja över sin rödbrända lekamen, Daffy Duck-tatueringar och en öl i varje hand blickade jag ut över en strand med jämn könsfördelning bland stringbadbyxor/-bikinis, tassels istället för bikiniöverdel (jag svär, silverfärgade tassels), efterlämnad litteratur som var en blandning av Harlequin-romaner och krigsromantik samt en generell rädsla för allt vad solskyddsfaktor heter.
Låt oss anta att den logiska förklaringen är att man är en förhållandevis ny nation när det kommer till internationellt turistande och de inte riktigt har blivit bekväma med att ha råd att göra saker som resulterar i smakfulla resultat. Ingen skulle höja på ögonbrynen om det travade förbi nån rysk donna med minkpäls och stilettklackar mitt på dan. Lite som Dubai var i början av den östeuropeiska invasionen.
Maten är ett kapitel för sig. Jag gör inga stora förhoppningar om att det ska bli några minnen att förmedla till kommande generationer, det är inte därför vi åkt hit. Istället njuter jag av att på morgonen få traska till bageriet, köpa ett gäng frallor av den där sorten som inte går att hitta i svenska storstäder längre eftersom varje bageri med självaktning fått för sig att jäst är ett otyg.
Ett par frallor med lite lokal olivolja, stora bitar tomat och gurka, lite rödlök och en nypa salt – mer behöver man inte för att vara lycklig.
Middagarna kommer förmodligen att bli en variant av upptäcktsfärd i hotellets olika restauranter till nej-nu-ska-vi-hitta-ett-riktigt-bra-ställe-men-det-slutade-med-svensk-meny-och-plastbord. Första kvällen var ändå lite av en succé eftersom jag fick in en lokal gryta, där köttet kokats med vinäger och mängder av lök. Mustig, tung som en fransk motsvarighet och full med smak. Det är svårt att klaga när turistfällan levererar gott hemlagat.
En dansk pappa med sina två döttrar fångade mitt intresse idag. Han var i min ålder, försåg de ivriga barnen med glass och var som alla oss andra – turist i sitt esse. På ena axeln hade han en Che Guevara-tatuering och då undrar jag lite. Var det ett minne från hans tidigare dagar som rebellisk ungdom med en betydligt mer idealistisk världsbild? Hur skulle hans femton år yngre motsvarighet reagerat om han visste att det skulle gå så här? Jag vet att jag är ute på oerhört tunn is med mitt resonemang, men visst är det kul att fundera kring?
En deprimerande reflektion är att havet är nedlusat med plast. Allt från stora bitar från påsar till de överallt guppande småbitarna. Jag har hört det från flera och var mentalt förberedd på det, men aldrig att jag kunde tro att det var så omfattande. Helt sjukt hur vi lyckats sabba det för oss själva. Plasten blir bara mindre, hamnar i fiskarna och sen äter vi dem och… Bra är det inte.
Innan kvällens cypriotiska buffé väntar en timmes njutningsfullt läsande av Kinfolk och lite grubblande kring en rösti-variant med fläsk och karamelliserad lök. Sex dagar kvar. Kan knappast klaga.