Över halva landet för en bit mat – och det var så värt det
För ett par år sen var jag i Göteborg på ett jobb och passerade då Linnea Art Restaurang. För mig var det en ganska okänd aktör som det hade börjat bubbla lite kring. Edin Dzmat ryktades vara något exceptionellt i smakkomposition och trots sina ringa år (han är knappt 30) kändes han förvånansvärt erfaren.
Nu firar restaurangen 4 år varför jag och ett gäng journalister i måndags morse äntrade ett plan för transport ner till Sveriges framsida och en lunch för att visa upp lite av det man har att erbjuda.
Bakom restaurangen står Torsten Jansson och New Wave Group varför inredningen alltid kommit att präglas av glaskonst och ett digert utbud av glas för allehanda drycker. Allt går att köpa tål att tilläggas. Det har hänt att gäster gått hem med en skulptur för 200.000. Lycka till att ta den notan som representation.
Det är för övrigt svårt att inte gilla Torsten. Skönt avslappnad sitter han vid bardisken och pratar med alla som vill. Har inga problem att lyfta fram det som är utmaningen med deras verksamhet och känns bara väldigt go. Det intressanta är hur han i affärspressen många år lyfts fram som tuff men reko och hur det matchar intrycket man får av honom. Men nog om att jag var starstruck.
Idag arbetar man med en fine dining del och en bistro vilket tyvärr haft en ganska risig klang i Sverige men som enligt Torsten och Edin mer ska fokusera på att kunna ge gästen som vill ha en bra men lite enklare middag något riktigt gott. Tankarna far osökt till Oaxen som möjliggjort för gastronomiska utflykter utan att behöva avvara +4 timmar.
Den obligatoriska rundvandringen är lagom lång. Lokalen är ljus med vinkylar innanför entrén som visar upp ett lockande utbud. Hittade min älskade Philipponnat Clos de Goisses i ett skåp och därmed kom godkännandestämpeln farandes i ett huj. Köket är avskalat och all high tech lyser med sin frånvaro. Ser ingen Thermomix, ingen Anti-griddle eller någon Josper men i ett hörn står den där och glänser – PacoJeten. Upscale men inte hysteriskt alltså. Gillart.
Rundturen avslutas med torkat torskskinn med en kräm på dill och löjrom. Jag vet vad ni tänker – skinn? Poängen är att man skrapar skinnet helt rent från kött och fjäll. Därefter rimmas det en aning innan det torkas helt tort. Jag tror att man även friterade det hastigt i riktigt het olja för att få det lite bubbligt. Avsluta med några stänk salt. Jag satte i mig tre stycken utan att skämmas. Krispiga, salta och med krämen på vars smaker matchade som sulan och snöret.
Får du chansen så räds inte skinn av olika slag. Det är fantastiskt gott just torkat och friterat plus att det vore trist att slänga det bara för att du inte vågar testa i alla fall en liten bit.
Först ut var brödet. Åh, älskade fina bröd som lockar fram små spontana applåder från mig. I en ljuvlig ask serveras portionsstora brödbitar, ljumma och med alldeles lagom kaxig skorpa. De har jästens lätthet men surdegens smak och ackompanjeras av jungfrusmör från mitt älskade Vallmobackens Gårdsmejeri. Jag kan inte sluta äta det och till slut blir det nästan pinsamt. Enda smolket kan vara att det är mycket bröd men väldigt lite smör. Med självklarhet fylls smöret på när det tar slut, men jag kan ändå känna att det borde serveras en större klick så gästerna inte behöver oroa sig för annalkande smörbrist.
Anklever, krispig grönkål, lök och maräng. En oplågad anklever (ärligt talat, vägra äta det annars och sluta spela oskyldig för du vet vad jag pratar om!) i all sin feta ljuvlighet serverad med söt lök och sötsyrlig maräng är en minst sagt spännande kombo. Len, mjuk, krispig, crunchig (och jag vet att bilden är ohyggligt blå. Noterade det först nu och har ingen lust att sätta mig och redigera det igen när övriga färger syns så bra).
Hummer, brynt smör kräm och lingonis. Men vänta lite nu här – varför har ingen ackompanjerat mitt brynta smör tidigare med lingon? Friskheten slår igenom utan sabba nötigheten i krämen och tillsammans med den ljumma hummern blir det en fräsch munsbit som inte förlorat allt sin karaktär av hav och saltvatten. Till det drack vi – även det beställdes direkt vid hemkomst.
Rostad blomkål, rökt Kalix-löjrom och smulor av rostad kavring. Till det en dillkräm som lämnade tydliga spår av lycka i min gom. Den var len i smaken men ändå tydlig vilket imponerar då dill lätt blir måltidens högljudda-snubben-längst-bak-i-klassrummet.
Brynt smör kräm, blåbärsglass, mjölkskum och torkade, lätt karamelliserade trattkantareller. Japp, jag vet vad ni tänker – ’Trattkantareller på en dessert – WTF?’. Men faktum är att de skänkte toner av umami, krispighet och lite smak av skog som matchade blåbären oerhört väl. Nyskapande i sitt tänk utan att bli corny. Rund, frisk och väldigt ren i smakerna.
Till maten drack vi en kavalkad av god dryck. När vi gick tror jag att jag skakade sommelierens hand extra hårt och jag var inte ensam om att reagera över hur exceptionellt bra vinvalen var. Det här kan jag säga med trygghet eftersom de som kan något om vin i sällskapet som var med höll med mig.
André Jacquart Blanc de Blanc är mycket trevlig som inledningschampagne, Markus Molitor Zeltinger Himmelreich är ett bedårande vitt vin som ändå skulle få lite stryk av Pinot Gris Patergarten då den sistnämnda var riktigt fet i smaken och lämnade ändå gommen med ett litet löfte om fräschör. Dessertvinet, ett eiswein från Markus Molitor vid namn Brauneberger Mandelgraben fick oss att tigga om mer.
När jag efter maten slog mig ner med Edin för att prata om 2014 kunde jag inte låta bli att fokusera på desserterna. För jag fascineras av hur skandinaviska klimatet påverkar utbudet av varor där allt inte med självklarhet passar in som avslutning på en måltid. Oaxen och de andra som gjorde myskmadran till 2013 års snackis tvingas leta vidare för att hela tiden ligger i frontlinjen. Där nånstans finns självklart även kocklandslagets lagkapten och det är befriande att höra honom prata om körvel, blåbär, björksav och björnbär där man måste hitta en balans mellan det extrema och det som är basic. På samma sätt som just samarbetet mellan varma och kalla delar av en dessert gör den än mer spännande.
Även om regnet strilade ner på oss när vi hastade ut till taxin var vi leende och lyckliga. Ändå tror jag det inte är någonting mot känslan inom mig när jag inom kort sätter mig på ett tåg ner och äter mig igenom hela menyn. För det måste jag.