Säkert resmål för en god bit mat vid bedårande vatten
Jag har bott runt 15 år i Uppsala, men ser mig ibland som helt nyinflyttad. Vissa saker som för infödda ter sig självklara har jag helt enkelt valt att ignorera alla år.
1927 började en spårvagn transportera Uppsalaborna ut till Sunnersta för bad och lek. Självklart behövdes då en stärkande bit mat och Skarholmen var född. Sen dess har mycket hänt men tyvärr har det känts som en förlorad pärla de senaste åren. Sambon muttrade något om en studentskiva för alldeles för många år sen och de något oklara minnesbilderna. En polare pratar fortfarande om en efterfest med halva bekantskapskretsen och en kanadensisk ambassadörsson som… levde ut. Men det är också allt jag egentligen vet om stället.
När förslag på besök dök upp brukade det oftast följas med ett ’Men jag vet inte om de ens har öppet’. Kändes mest som ett ställe studentskivorna vände sig till för att ostört kunna blåsa skallarna i småbitar även om småbåtshamnen intill garanterat är motivation nog för att ha öppet och sälja några klassiker. Kvalitén var dock alltid föremål för diskussion.
Men nu är det andra tider och forna dagars schav skulle bytas mot något friskt och fräscht. Nya ägare som bevisat sin kompetens tidigare och envisa rykten om att det var snyggare än invigningen under mellankrigsåren florerade friskt. Uppsala liksom vibrerade av förväntan.
Därför var det med viss upphetsning vi satte oss på en båt som stilla stävade nerför Fyrisån med löften om en kväll i den goda matens tecken.
Bakom nya Skarholmen står bland annat Rafael Löfstedt vars Villa Anna hyllas löpande, senast i Dagens Industri. Till sin hjälp har han ett par andra lokala profiler med en gedigen bakgrund inom krogbranschen.
Lokalerna som möter besökarna är värda ett inlägg i sig. Kortfattat kan man säga att äntligen har Uppsala något vid vattnet värt att skryta med. Jag associerade det med att komma in i en båtklubbs lokaler där någon skalat bort snobbismen och ersatt den med en ärlig värme och familjär känsla utan att bli för mycket bistro eller opersonlig krog.
Färgen som går igen i allt från väggar till meny för direkt tankarna till Pantone’s modefavorit 2013 – Grayed Jade. En grön nyans med samma karaktär som lokalen i övrigt. Den säger hej, är trevlig och inbjudande. Och jävligt snygg.
Eftersom det var en provmiddag får man räkna med att allt inte sitter. Vi är faktiskt där för att personalen ska få jobba under semi-skarpa förhållanden. Samtidigt var det 150 personer som bjudits in vilket innebär att stresstestet som utfördes satte de flesta på hårda prov. Därför var det glädjande när de utan konstigheter tog reda på exakt var på Gotland sparrisen kom från när jag var jobbig och frågade.
Maten då? Menyerna är okonstlade men lockande. Den gröna sparrisen vi fick som förrätt med rostad mandel, tegelost och sparrismousse var ett glädjeämne. Sparrisens hade kokats till perfektion med en antydan till kärna kvar. Tydlig sälta rakt igenom och en frisk eftersmak. Priset på 75 kronor är glädjande eftersom ingen då har en ursäkt att inte testa den.
Till varmrätt tog jag den halstrade rödingen och sambon en hängmörad biff med de klassiska tillbehören. Kvällens enda plump i protokollet kom när servisen inte frågade om köttets tillagningsgrad. Antar att det har att göra med trycket från gästerna och att frågan ställs under normala förhållanden.
Rödingen hade precis som sparrisen en perfekt konsistens och smaken var ljuvlig. Biffen var mjäll, smakrik och att döma av smaken garanterat från Uppland (japp, lokalpatriot ut i fingerspetsarna).
Jag är galet kritisk när det kommer till en bit kött man får betala nästan 300 kr för. Den ska vara fantastisk och alldeles för många stället överprisar sin biff utan att veta hur man ska hantera den. Tro mig, det här hade kunnat vara där illusionen sprack men så var tack och lov inte fallet. Fantastisk konsistens och smak gjorde att jag fick ta fram hela min arsenal av undanledningsmanövrar för att kunna snappa åt mig några bitar från sambons tallrik.
Desserterna, de som jag såg mest fram emot under besöket, drabbades av en olycka. En trilskande säkring hade gjort att en frys inte fungerade som den skulle. Jag skrek inombords när jag hörde det eftersom jag några minuter tidigare stått ute i köket och varsamt klappat deras PacoJet. Ser man en sån vet man att det vankas godsaker av bra kvalité. Nu blev det istället några smakprover där glass och sorbet inte var tillräckligt frysta och allt kändes lite grötigt. Smakerna satt ändå där vilket bara innebär att jag måste åka tillbaka och testa dem igen (otur…).
Sammanfattningsvis är det glädjande att se ännu ett ställe i Uppsala man med hedern i behåll kan tipsa turisterna om. Det är ett ställe lämpligt för barnfamiljer, nykära par eller för att ta med föräldrarna som gillar att äta gott men inte vill ha det uptight.