Restauranghoppning under Riesling Week

Man gör sånt här på tok för sällan!

Jag postade för en vecka sen ett recept på en kalasgod rabarberefterrätt som jag hade tagit fram inför Riesling Week som Tyska Vininstitutet anordnar. Riesling Week är ett arrangemang som anordnas över hela världen och i år är det tredje året man gör det i Stockholm. Kul sätt att sätta fokus på en typ av vin som tyvärr ibland får en oförtjänt dålig stämpel.

För mig med kusiner i Tyskland och ett otaliga resor med bil tillsammans med föräldrarna över gränsen med ett par flaskor extra i bagageluckan har Riesling varit en del av min uppväxt. Det där kan misstolkas, men ni förstår hur jag menar.

Det är ett skönt gäng med restauranger som är med: Råkultur, Nagg, Rolfs kök, Bistro Barbro, Restaurang Marco’s, Broken, Sushi Sho, Farang, Shibumi, Eriks vinbar, 19 glas, Kung Carls Bakficka, Kornhamnstorg No. 53 och Surfers.

Eftersom jag gillar vin och god mat begav jag mig ut på en roadtrip mellan ett antal av ställena.

Först ut var Barbros. Med en så urban placering att den skulle kunna vara hämtad ur Blade Runner, nästan smygandes under brofästet, har det här varit ett extremt populärt ställe sen de öppnade för tre år sen. Jag var där förra sommaren och gjorde desserter till ett bröllop och passade då på att testa en hel del av maten. Något sa mig att jag inte skulle bli besviken när jag nu återvände.

Beroende på vilken sorts ställe man är på så måste servisen lira med den generella rytmen. Jag blev överlycklig när jag skulle beställa vin och servitrisen lite snyggt förklarade för mig att det dels fanns ett annat som passade bättre och dels frågade om jag ville testa två olika i form av halvglas. Helt genialt. Kvällens första vin blev Wittman Riesling Trocken -13 samt Kloster Eberbach Riesling Rauenthaler Gehrn -13. Den förstnämnda frisk, pigg och mycket vänlig. Den andra hade lite mer tryck, lite mer djup och den där underbara svagt förnimbara tonen av historiska källarvalv.

Till det åt jag deras klassiska tempurafriterade spicy tuna, biffsashimi och friterade högrevsdumplings. Det är nästan vulgärt gott.

Eftersom det var en aning pressat tidsschema för att hinna med alla kastade jag mig i en taxi för transport till destination 2: Farang

Farang är som att komma in i en annan värld. Entrén med sin diskreta form leder in i ett sorl som känns mer NYC än Stockholm. Här kan man bli sittandes i timtal och bara gräva ner sig i så enormt mycket godsaker. Den lyxen hade inte jag.

Här måste jag bara lägga till att kvällens enda smolk i glädjebägaren var servitrisen här som kom med menyn. Jag förklarade att jag bara ville ha något litet att äta, att jag ville ha bra Riesling till och att jag hade kort om tid. Hon nickade och kontrade med ‘Jag tänker ändå läsa upp våra härliga menyer för dig’. Så körde hon det inövade manuset trots att jag nästan viftade med händerna framför henne i desperata försök att inte tappa värdefulla minuter. Helt sjukt.

Det kompenserades av att direkt efter att jag lyckats beställa damp det ner en man som heter Magnus Stenberg och kommer från Moestue Grape Selections. Egentligen hade jag bara tänkt nämna honom i förbifarten men om man är så pass duktig på vin som han är och framför allt lyckas förmedla det till de som inte är så duktiga på vin (läs: jag) så ska man ha all cred som finns. Han ordnade halvglas av två viner – Weingut Robert Weil -13 samt Dr Bürklin-Wolf -12. Båda helt fantastiska till maten som var soft shell crab samt ett par av deras snacks som serveras på ljuvliga blad. Men mest fantastisk var Magnus. Det är så få som lyckas med överbryggningen av kunskap från sommelier till pöbel. Ofta så sitter man som ett fån när det pratas jordmåner och fackuttryck. Här fanns istället en medryckande story.

Betalade och hastade till nästa mål: Shibumi

Här kommer Uppsalabon verkligen fram i mig. Är det på modet att inte ha några skyltar så folk som inte känner till entrén först ska gå ett par varv runt Esperanto-borgen innan de hittar in tack vare en snäll hipster som också var på väg dit?

Den bökiga entrén kompenserades dock av att det var som att komma in i en saga. Herregud, att man kan inreda så ljuvligt! Fotade varenda vrå men ingen av mina bilder gör stället det minsta rättvisa. Besök. Håll utkik efter en omärkt kopparfärgad dörr.

Här hade de laddat med en uppsjö Rieslingviner! Lite roligt att den första rekommendationen var på ett av vinerna från Barbro. Det blev istället Leitz Weingut Magic Mountain. Brutalt så gott. Ville äta mig igenom hela menyn men var på tok för mätt. Nöjde mig med de hemgjorda rischipsen. Började nästan gråta av lycka när jag tuggade i mig det första.

Tassade vidare till Sushi-Sho. Det började precis regna när jag kom fram. Promenaden tog tio minuter men gjorde gott. Det som slog mig var att jag hade missat en oas. Hur hade jag inte blivit stammis här? Tänk en bardisk där man sätter sig och får enligt en satt meny. Det är som drömmen om Tokyo. Det gick inte att missa att de var del av Riesling-veckan men jag tänkte att det här stället kräver en djupare genomgång. Alltså valde jag att traska på.

En taxiresa senare och jag var framm på Nagg. Ett ställe jag tidigare noterat när jag var i krokarna för att köpa kamerautrustning. Klockan var mycket, de höll på att stänga men utan att jag var tvungen att säga att jag var Obamas sekreterare så ordnade de en plats åt mig. Älskar den där “Äsch, vi ska ändå hålla på och pyssla ett bra tag”-mentaliteten. Här fick jag också kvällens mest personliga genomgång av viner, mat (de har tuppvingar på menyn – YAY!) och allt annat som var roligt att prata om.

Tog in deras raritet Hohenmorgen G.C -09 som de nästan hade slut på. Helt sjukt vilket gott vin! Den hade smaknyanser som slog emot mig likt den första syréndoften på våren. Eftersom det var sista stoppet för kvällen var det extra lämpligt att avsluta hela tabberaset med ett dessertvin – Ruppertsberger Auslese -10. Jag älskar dessertvin. Nästan mer än livet självt.

Eriks Vinbar är ju vinbarernas vinbar. I Slussens gatuplan finns oasen med över 50 viner på glas. Men dit hann jag inte den här kvällen eftersom jag min vana trogen dels var tidsoptimist och dels gillade att hänga på ställena jag var till. Det blir ett besök framöver.

Marcos grämer jag mig för att jag missade. Dels ligger den så mysigt på Torbjörn Klockares gata men framför allt för att de gjort en avsmakningsmeny med ett antal Riesling-viner och smårätter. Något säger mig att det är väl värt ett besök.

Avslutningsvis – det här var en grymt trevlig kväll. Kul att hinna testa så många olika viner.

Disclaimer: Jag fick tidigare betalt av Tyska Vininstitutet för att göra ett recept åt dem. Då kom vi även överens om att jag skulle skriva om min restauranghoppning men allting som kostat något under hela kvällen har jag betalat själv. Och det var det värt 🙂