Morotskaka – det var ju så här den skulle vara

Morotskakan och jag har äntligen blivit vänner

Under de där lättjefulla åren som till största delen spenderades på Wayne’s Coffee med en cigg, en latte och något bakverk fick jag och Morotskakan en ganska risig relation. Vi var lite som ett Nicholas Cage / Juliette Lewis -ish par där vi gick från att vara fab till att bete oss som sunkigt drägg. Samtidigt som vi slet på varandra kunde vi inte leva utan den andra. Det var så klart helt ohållbart.

Det blev vinter och vår relation dog ut. Mina artärer fick tid att läka. Jag upptäckte andra morotskakor som var bättre, som var färskare, som innehöll morot, som inte hade tre centimeter frosting ovanpå. Men trots det var hon min första morotskaka och det är alltid något speciellt med den.

Fast forward till idag och hur en åldrad version av mig själv slår sig fram med machete genom djungel av risig morotskaka, sökandes efter den heliga graal, efter kombon som kan få mig att finna själslig ro.

Många gör idag misstaget att servera en på tog för hög kaka – det leder till att den gräddas ojämnt och för att kärnan ska bli klar krävs att de yttre delarna har hunnit torka sönder helt. Alternativet är att industribaka den. Båda är fel.
Andra glömmer att krydda upp smeten ordentligt, att ha i lite salt och framför allt så missar de en aning citron.

Sen har vi det här med mandelns vara eller icke vara. Enda skälet att avstå är om du är så pass allergisk mot mandel att det räcker med att visa dig en bild på en handritad version för att du ska skicka in sprutan med antihistaminer hårdare i hjärtat än Nicholas Cage’s rollfigur från The Rock (sån jävla bra scen!)  
Förresten – andra NC-liknelsen i ett inlägg, håller jag på att bli sjuk?

En stor del av hemligheten ligger i det där crunchet. Missa inte mandeln. Ok?

Kakan ska nästan helst göras på kvällen, täckas med ett lager frosting och sen vila övertäckt i kylen till dagen därpå. Då hinner smakerna verkligen blomma ut.

Morotskaka

Tid: En halvtimmes vispande, en halvtimmes gräddning

  1. Sätt ugnen på 175 grader.
  2. Smält smöret och låt det svalna.
  3. Riv morötterna fint. Jag föredrar att göra det på rivjärn för hand eftersom jag tycker det lockar fram mer vätska ur dem direkt. Maskin gör att de blir lite torrare på ytan och då få man inte samma fina jämna gräddning av kakan.
  4. Vispa ägg och socker till en fluffig smet. Jobba en stund med den, låt vila en minut och fortsätt sen. Så mycket  som möjligt av sockret ska vara löst i ägget.
  5. Dela vaniljstången och skrapa ur den. Lägg skrapet i äggsmeten.
  6. Riv skalet av citronen (bara det yttersta) och lägg även det i äggsmeten.
  7. Tillsätt sen smöret och vispa tills allt blandats. Den tjocknar en aning vilket är helt i sin ordning.
  8. Hacka mandeln grovt. En del bitar blir pyttesmå och andra blir stora som äppelkärnor. Då är man helt rätt ute.
  9. Sikta ner mjölet i en ren bunke.
  10. Ha i den nymortlade kardemumman i mjölet och låt även kanel, ingefära, bikarbonat, bakpulver och salt gå samma öde till mötes.
  11. Vänd ner mjöl- och kryddblandningen i äggsmeten. Rör (vispa inte) sakta tills alla klumpar är borta.
  12. Häll i de rivna morötterna i smeten. Rör tills allt är blandat.
  13. Smöra och bröa en rund springform.
  14. I med smeten i formen, in i ugnen. Cirka 30-35 minuter tar det innan en sticka kommer upp ur kakan utan en massa klet.
  15. Ta ut och låt svalna helt.
  16. Vispa Philadelphia-osten tills alla klumpar är borta.
  17. Riv i skal av en halv citron och sikta därefter ner florsockret.
  18. Vispa till en helt slät smet och bred den sen på kakan i lämpligt tjockt lager (jag föredrar cirka 1 cm).
  19. Om kakan är kvar på formens platta sätter man tillbaka ringen och täcker sen med plastfolie. In i kylen tills den ska ätas. Garnera eventuellt med lite rivet limeskal.
Märkt