Bra livskraft i de här krabaterna
Jag tog en chansning och lämnade surdegarna hemma när vi drog till Gotland. Att de i vanliga fall får stå en vecka i kylen utan tillsyn är vardagsmat, men två veckor utan någon som helst uppmärksamhet var minst sagt en risk jag inte visste om det var värt att ta.
Efter att ha tömt bilen på tonvis med kläder, leksaker, skor (hur många par behöver man egentligen för två veckor på en strand?) skyfflade jag undan olästa tidningar, post och hundhår för en någorlunda fri arbetsbänk.
Fram med de minst sagt lelösa surdegarna och sen en stilla bön.
Rågsurdegen luktade väldigt syrligt och nästan hade en touch alkohol över sig.
Vetesurdegen som i vanliga fall är så stretchig och seg kändes mer som en blöt gröt helt utan liv.
Jag hade inte alltför stort hopp när jag drog igång.
Tog en liten klutt av varje deg och placerade i ett stort glas. Rågsurdegen fick 80 gram 40-gradigt vatten över sig medan vetesurdegen fick nöja sig med 50 gram. Rörde runt i båda två och hade sen i 50 gram rågmjöl i den förstnämnda och 50 gram vetemjöl i den andra.
Rörde om ordentligt och lade sen över lite plastfolie.
Ställde dem på ett varmt och mysigt ställe i köket och sen var det bara att vänta.
Jag vill inte säga att det var en religiös upplevelse, men när jag efter två timmar såg de första bubblorna komma till ytan och insåg att det fanns liv kvar var det som en sten föll från mitt hjärta.
Efter ytterligare ett par timmar var de så här bubbliga och sprittiga.
Nu ska jag dryga ut dem med mer mjöl och vatten innan jag återbördar dem till sina gamla burkar – numera ordentligt rengjorda – och sen tillbaka till kylen.
