Inte sälja sin själ, men samtidigt vem tusan jobbar gratis?
Jag har tidigare sluppit ens vidröra den ganska infekterade frågan kring sponsring på bloggar – i alla fall i rollen av att skriva saker här. Det var en helt annan sak tidigare. Innan jag gör det jag gör idag tillbringade jag två år på Sveriges förmodligen trevligaste PR-byrå (och jättebästa så klart, men det säger ju sig självt) och en av de saker som jag ibland gjorde var att diskutera samarbeten med bloggar.
När man närmar sig det här ämnet i samtal med vissa bloggare är det lite som undsätta en strandad grupp turister på en öde ö bara för att upptäcka att alla är veganer och det enda man fick med sig var hamburgerkött – det går åt helvete, hur man än smeker med silkesvantarna.
För det finns tyvärr ett antal som blir förnärmade bara man lyfter frågan. Skälet är att de menar att de inte kan jobba gratis (fullt förståeligt) och att de inte vill sälja ut sig och sin trovärdighet (även det fullt förståeligt).
Den andra änden av skalan är så klart inte heller att föredra – de som skriver stort om minsta påse med något ätbart som landar i deras brevlåda. Jag som konsument drivs inte att testa en produkt när jag vet att recensenten skriver för att få mer saker. Däremot påverkas jag till handling när jag litar på personen som har en åsikt. När det finns trovärdighet.
Men man behöver komma ihåg här att det finns ett symbiotiskt förhållande mellan de som skriver och de som vill bli omskrivna. Om bloggaren får skriva på sina villkor, utan krav på att ett produkttest blir något annat än hundra procent ärligt, och att allt kan genomsyras av transparens finns det egentligen inga hinder för en blogg att skriva om en produkt eller ett arrangemang.
En blogg kan också lyftas av samarbeten med varumärken, de smittar av sin cred på varandra.
Samtidigt kan man inte begära en handling från bloggaren som inte står i någon som helst proportion till vad belöningen är. Återigen – symbios.
Förra veckan kom den första skarpa förfrågan till mig – skulle jag kunna tänka mig att testa en Crock Pot? Ja, rent av få en. Det hela började egentligen med en förfrågan via Twitter, därefter ett mail följt av ett telefonsamtal. PR-byrån som hörde av sig försäkrade sig på ett snyggt sätt om att jag verkligen var intresserad (kanske inte så svårt att räkna ut eftersom jag skrivit en del tweets om att jag funderar på att köpa en). Deras intresse ligger egentligen inte i att nån testar den per se, utan att få ut fler recept som inspirerar andra. Basic, men likt förbannat väldigt relevant.
Mina deal-breakers var följande:
– Jag måste få vara helt öppen med skälen till att jag helt plötsligt börjar prata långkok, mitt i bakhysterin.
– Jag måste få skriva utan krav på att de ska godkänna något innan.
– Min motprestation måste vara i paritet med deras belöning.
– $40.000 på ett peruanskt nummerkonto
Inga problem från deras sida med det. Allt de önskade var att jag inom två månader från mottagandet skriver sex recept och publicerar. En crock pot kostar runt 1.800:- för värstingmodellen (som var den de skickade) vilket betyder att jag som jämförelse skulle få 300:- per recept. Pengamässigt är det så klart vansinne, men – och det är här jag tycker många biter sig i foten när de gnäller – jag skulle förmodligen köpt en i alla fall, jag älskar att laga mat och testa nya saker (ett resultat av att jag måste laga mat för att ha något att äta) och slutligen – när fick jag senast någon form av ersättning för något jag har skrivit? (jag strävar inte efter att kunna tjäna en sekin på det här, jag gör det huvudsakligen för att kunna spara ner mina recept)
Jag var med andra ord sjukt nöjd när jag hämtade ut ett fint paket från DHL och nu står den där i mitt kök och bara darrar av upphetsning och förväntan. Blir det en tjälknöl först? En fransk gryta? En bit högrev? En köttfärssås?
Ge mig ett par dagar så är jag igång och nu vet ni varför.