Vilken sjuk vecka det här blev…
Det här var veckan för den stora bataljen om Matbloggspriset 2012. För mig blev det agerande ur en underdogs perspektiv därför att när jag läste att jag var nominerad utgick jag från att jag var totalt chanslös mot genier som Brödpassion, Bara en kaka till och Made by Mary. Men när jag såg att jag höll samma tempo som dem, och till och med bättre fart var det ett bra incitament för att bli lite aktivare.
Som jag ser det inbjuder ett förfarande där läsarna får rösta till att man som nominerad uppmanar folk att verkligen göra det. Jag har ingen besöksmängd som kan mäta sig med övriga nominerade, men jag har en stor skara som följer sidan på Facebook och jag når ut väldigt bra via Twitter. Tack vare dessa fick mina uppmaningar bra spridningseffekter och fler uppmärksammades på tävlingen.
Eftersom jag tidigare gjort aktiviteter där jag varit ut med godsaker till tidigare helt okända var det ett naturligt sätt att så att säga tacka folk för att de bryr sig om tävlingen. I efterhand vet jag att det inte gav fler röster (tempot var fortfarande detsamma) men det kommer bli roligt att åka runt med stora kakfat, blodpudding och ostkaka. Återkommer med rapporter från varje tillfälle.
Jag tror att man från arrangörernas sida inte var riktigt förberedd på att det skulle bli två personer nominerade som båda vägrade förlora. Att döma av deras uppdateringar under veckan verkar de tagits lite på sängen av att vi var så aktiva i vårt peppande av våra läsare, fans och folk i vår närhet online. För mig är det självklart att man inte är en passiv passagerare utan gör det som står i ens makt för att vinna, så länge man håller sig inom spelreglerna.
Vad de kunde ha gjort var att tillåta oss att endast länka en gång från våra egna plattformar oavsett om det är blogg, Facebook eller Twitter. Då hade det i alla fall blivit lite lugnare. Bäst av allt är ändå att alltid ha en jury som väljer. Tävlingar där folk ska rösta är i dagsläget så gott som omöjliga att arrangera (vem glömmer nånsin när m00t från 4chan blev Times’ Man of the Year?) om man inte säkerställer identiteten genom exempelvis Facebook Connect eller verifikation via SMS.
Oavsett hur man ställer sig i frågan är det också läge att inse att jag mött min överman. Eller snarare överkvinna. För att ta in på Matplatsen kommer jag inte lyckas göra med de resurser som står mig till buds. Plus att jag har en svartvinbärsbuske att plocka. Jag tänker inte säga att Det spelar ingen roll, det var ändå kul att bli nominerad och det är bara en tävling, för jag avskyr att komma tvåa (då är det bättre att komma sist). Men samtidigt vet jag att när sista lansen är bruten, kulorna slut och kaffet som jag tyckte jag nyss hällde upp nu är kallt, då är det dags att hissa vit flagg.
Det var en rolig vecka, det var en tokig vecka, det var en vecka med fantastisk support, all-time high besöksmässigt ((4 958 personer på en dag – hur gick det till?) och massor av roliga människor som hörde av sig. Men nu är det dags att gå vidare, att stänga av det här långkoket och göra något nytt. Det är dags att gratulera den som kommer stå som värdig vinnare och backa ut i skuggorna (ok, det där lät lite väl weird…).
Låt mig bli den första att säga – Grattis Matplatsen till vinsten.
Coleslaw är så inåtrackarns gott. En krämig, perfekt balanserad version är helt underbar. I normala fall är jag allergisk mot avstickare från originalreceptet, men Matsafari som är en helt fantastisk blogg har gjort en version med grekisk yoghurt som skulle kunna vinna priser. Läs receptet och bokmärk bloggen. Det är en order.
Jag älskar flashmobs. När de är av godo vill säga. Tanken att en skara människor som inte känner varandra går samman för att skapa något större är ljuvlig. I just det här fallet hade 250 personer samlats på en pir i Seattle för att äta middag helt i vitt. Jag vet inte vad som mer finns att säga än att oj vad jag önskar jag hade varit med.
Via PappaKock (bra blogg, bokmärk!) får jag reda på att Matpoden är tillbaka efter sommarledigheten. På tiden! Det här är Sveriges just nu bästa podcast om mat. PappaKock är även den som tipsar om förklädet jag numera önskar mig i födelsedagspresent.
Ylva Porsklev var med i UNT-reportaget där vi kom med tips inför midsommar. Duktig på mycket, inspirerande som få och helt såld på det som i somras kom att bli min favoritkrydda – salvia. Friterade salviablad tillsammans med korv och kött. Det är så gott att man vill börja gråta.
Lilla Kråkans Skafferi är en så oerhört fin blogg. Bilderna är tamejsjutton bland de bästa i Sverige. Först hade jag tänkt att jag bara skulle tipsa om Melonsallad med mynta och lime men sen satt jag och dreglade i en kvart till bilderna på Lamlägg och vinbärsbakade morötter och sen fastnade jag på Kantarellpasta med lammfrikadeller för att därefter kära ner mig i Enklaste saffranspannkakan. Jag varnar er, det här kan vara en av de mest beroendeframkallande bloggarna jag hittat på väldigt länge.
Varje höst börjar det koka på olika bloggar som står med ett överskott av mynta och varje gång är det samma sak “man kan bara dricka så många mohitos”. Det är sen kreativiteten kommer. I det här fallet är det Cookie Crumble som knäckte nöten med sitt recept på Nektariner i karamell med myntagrädde.
Lyssna på det här en sekund: Kantareller, rotfrukter, vaxbönor & bakade tomater. Ni fattar hur gott det är va?
Det är alltför sällan man ramlar över något helt nytt. Oftast är det lite variationer, utveckling av befintligt koncept eller en liten tvist. Sen poppar det upp ett recept på Tranbärsketchup och man blir helt starstruck. I morgon är det jag som plockar tranbär!
Vi avslutar med en efterrätt va? Vad tror ni om Vaniljparfait med saltstänkt kolasås och hallon courtesy of Bara en kaka till?