Janssons Frestelse
Så mycket mer än bara en detalj på smörgåsbordet
När jag var liten avskydde jag Janssons Frestelse. Det fanns ingen hejd på hur mycket kväljningar jag kände så fort nån ställde fram en form med vad jag upplevde som en mushig massa som luktade fisk.
Så fort det var dags för julbord hade den så klart letat sig in, ofta placerade bland de Varma Rätterna vilket betydde mitt emellan köttbullarna och prinskorven. Mat har jag alltid gillat och julbordet som min farmor stod bakom var lite av årets höjdpunkt så jag svalde ilskan över att återse min antagonist och lät skede som låg i formen ligga kvar.
Det där fortsatte fram till för 5-6 år sen och då var det tyvärr för sent för att jag skulle hinna smaka farmors Janssons vilket än idag grämer mig eftersom jag minns den där krispiga ytan med grovt riven potatis som nästan fått en hård skorpa på toppen. Tror den var något alldeles speciellt och till helgen väntar en jakt på hennes recept bland dammiga anteckningsböcker.
Faktum är att jag allt mer funderar i banorna kring hur hennes recept var på den tid hon dels jobbade som hushållslärarinna och dels var ansvarig för all mat på den då blomstrande gården med djur, drängar, pigor och allsköns aktiviteter. Hur har jag omedvetet förändrat det som hon bjöd mig på när jag var liten?
Tillbaka till Janssons Frestelse. På senare år har jag verkligen fått smak för det och numera äter jag det gärna både till middag en höstkväll tillsammans med en god öl (Landsort är en klockren kombo!) eller som vickning en sen sommarfest. Varför inte göra en omgång på skidsemestern när man kommer tillbaka lite frusen från en dag i backen?
Jag river mina potatisar grovt eftersom jag gillar hur det blir som en kaka och inte en lös gratäng vilket tenderar att hända om man istället skurit potatisarna. Det är en smaksak, jag vet, men vill man ändå ha den där krispiga potatisen på toppen så strör man över potatis skuren i tunna stänger på toppen. De lägger sig inte tillrätta lika bra som riven potatis och just de där bitarna som sticker upp blir då lite knapriga.
Janssons Frestelse
Tid: Runt 30 min arbete, cirka 50 minuters gräddning
Antal portioner: 8 st
- 6 st medelstora gula lökar
- 15-20 potatisar beroende på storlek
- 300 g ansjovis (men ta gärna 350 g om man som jag gillar ordentligt med smak av den)
- 8 dl vispgrädde
- 1 dl ströbröd (eller mer – det ska täcka ytan)
- Några klickar smör
- Sätt ugnen på 200 grader.
- Skala löken och skiva den tunt. Inte mandolintunt, men tunt. Dela ringarna till halvor. Fräs dem därefter i smör på medelvärme tills den blivit glasig och mjuk, men de ska inte få stekyta (det som kallas att man sauterar löken).
- Smörj en ugnsfast form. Jag använde en ganska stor, ungefär 20×35 cm.
- Skala potatisen och riv den på grova sidan på ett rivjärn. Lägg därefter ett lager med potatis i botten. Tryck till lite grann med handen.
- Strö över löken jämnt och öppna därefter ansjovisen, häll av spadet (men spara några matskedar!) och sprid ut filéerna över löken.
- Ta ett par drag med svartpepparkvarnen och lägg därefter på den sista potatisen.
- Ringla över det sparade ansjovisspadet (två matskedar ger lite smak, fyra ger mycket smak) och häll därefter på grädden.
- Ett par drag till med pepparkvarnen och sprid därefter ströbrödet över hela så att det blir ett tunt, men täckande täcke.
- In i mitten av ugnen och kika till efter runt 35 minuter – börjar den få för mycket färg täcker man med lite folie. Min var klar (mjuk rakt igenom) efter 50 minuter, men det varierar beroende på tjockleken av…av…erhrm…säger man Frestelsen?
- Ta ut, servera varm med en öl eller kanske lite must.
