Musiken i mitt kök

Det går inte att laga mat i total tystnad.
Jag behöver något som håller takten, omsveper mig med sorl och liv. Om det är tanken på att jag befinner mig mitt i ett hav av fiktiva middagsgäster, kunder eller kanske i köket på en liten fransk restaurang vet jag inte, men förmodligen gör det att man inte känner sig ensam bland grytor och kastruller.

Precis på samma sätt som det som lagas i köket skiftar med humör, årstider och tillfälliga passioner, så skiftar även musiken.

Om jag förbereder min mise en place för en gryta som ska sjuda i timtal vill jag ha Edith Piaf som sällskap medan kniven skär som ett välslipat svärd genom lök, rotfrukter och kött och när de första bitarna älg landar i smöret som fräser i min tunga gryta är det till tonerna av Paolo Conte’s Via Con Me.
Non perderti per niente al mondo
Röra lite med sleven.
Lo spettacolo d’arte varia
I med finhackad lök och lite öm vitlök.
Lyric Di uno innamorato di te.
Slå på vinet. Njuta av dofterna som slår upp.

Duka med nymanglad, ärvd duk av finaste linne med min farmors monogram insytt med vit tråd – Aimee Mann Wise Up
Ta emot gästerna, skratta åt nåt minne från förra gången vi träffades, ta av pappret från en bunkett ranunkel – Carla Bruni Quelqu’un M’a Dit
Servera ett glas perfekt tempererad Clos Des Goisses 1996 –  Nat King Cole Let There Be Love
Servera små koppar med hummersoppa – Tony Bennet It Had To Be You

Temperera choklad, denna precisa vetenskap som tar otaliga försök för att bemästra kräfva likt de svenska kräftorna sina starkvaror. Samtidigt som de första små rundlarna av Felchlins magiska chokladbitar landar i skålen börjar köket vibrera till tonerna av Mobb Deep’s Survival of the Fittest. För det är en kamp, om inte för överlevnad så för att tämja chokladen, smeka den till förstånd för att sluta som en knäckig, blank och perfekt tempererad godsak.

Det kräver övertygelse. Det kräver styrka. Det kräver bra hip-hop.
Slick Rick och Nas i Me & Nas Bring it to your Hardest medan jag som en total motsats till ljuva Juliet Binoche i Chocolate fyller ett antal pralinformar. Låter dem vila en minut medan jag återvänder till mina hillbilly-rötter och blir ett med Bubba Sparxx i Deliverance. I exakt den sekund som första versen börjar vänder jag formarna upp och ner för att hälla ut överskottet. Kvar blir perfekta skal. Nånstans anar jag att det på gården puttrar stora grytor med kräftor, att svag musik av en banjo hörs och från den stora grenen i äppelträdet gungar ett barn i ett upphängt bildäck.

Harmonin bryts i samma sekund som formarna förpassats till kylen och fyllningar och ganacher ska röras. När de första nötterna börjar rostas sker det till Soul Position’s Hand-Me-Downs (lås oss bortse från att jag inte kan relatera till det politiska innehållet i texten, men eftersom min sambo kan det anser jag det räcka med att jag tycker det är en skön låt).

Slår sjudande grädde över chokladen och rör sakta i mitten med en späd slickepott till tonerna av Dilated People’s Worst Comes to Worst. Får till den perfekta emulsionen och klickar i lite smör, en gnutta sichuanpeppar eller kanske en skvätt rom. Lite smaksättning, en sval kyss av oväntad upplevelse i gommen. Snällt, vackert och ödmjukt. Musiken kontrasterar när högtalarna spottar ur sig Gang Starr’s Rite Where U Stand och tempot skruvas upp ytterligare när Flipmodes drottning Rah Digga hotar spräcka basen med fantastiska Break Fool.

Jag skulle inte säga att chokladmakande för mig är all out war, men det är inte långt därifrån. Det är kökets slutboss. Det är det optimala i Suda51’s arkad-version ett slaktarspel i köksmiljö. Chocolatu wins!

Plockar fram formarna ur kylen, placerar en perfekt rostad nöt i varje, för sakta spritsen över formen och toppar med ganach så len att man aldrig vill sluta äta den. Ett sista lager choklad hälls över. Överskottet skrapas bort. Talib Kweli är igång med Get By.

Jag är i paradiset.  

Sifonen, min nya bästis behöver också ackompanjeras på ett värdigt sätt. När alkemisten i mig får fullt utlopp och en liten maräng spritsas upp, i nästa sekund chockfryst och får slutligen lite hallondamm pudrat över sig är jag en i publiken när Jay-Z  och Kanye West lever ut sin extas i Niggas in Paris.

Det är inte i mitt kök jag står och får till en perfekt espuma, jag är snubben bakom bardisken den där gången när jag klev ur hissen på Ghost Bar, på översta våningen på Palms Hotel i Las Vegas och tonerna av LL Cool J’s Headsprung mötte oss, slog luften ur oss och slungade oss mot en MTV-verklighet vi inte trodde existerade på riktigt.

Brödet, mitt älskade bröd blir sig inte riktigt likt om det inte knådas till Jacques Brel’s påmanande Chauffe, Marcel, chauffe! i Vesoul. Och även om jag inte är den Marcel Azzola som Brel ropar åt får jag lite extra tryck i nyporna och på bänken bearbetas degen med den styrka stunden kräver. När Jacques når på gränsen till eufori i Amsterdam vänder jag jäskorgarna på brödspaden och snittar dem med en mental basker och den imaginära doften av vårmorgon i Paris som smeker mina näsborrar. Ugnsluckan slås upp och samtidigt som mitt ansikte träffas av ångan som far ut åker brödet in på den heta stenen till de sista tonerna och tempot förändras.

Borsta bort mjöl, slå ur korgar, plocka undan förxpackningar, släppa in ljuset igen till Zero 7’s In The Waiting Line.

Diska till Nighthawks Round Midnight och vara i Paris en sval sommarmorgon. Slänga ut soporna och inse att första solstrålarna letar sig fram över taken, att sängen väntar och det sista som når öronen är Afterlife’s Breather.

Vakna på morgonen, pressa juice, ta fram nattjäst bröd ur kylen medan Sneaker Pimps 6 Underground letar sig in i mina öron.

Jag förväntar mig inte att du har samma smak som jag, men skulle du vilja ta del av lite av det jag lyssnar på i köket hittar du det i Spotify-spellistan Matgeeks Köksmusik. Har du själv någon favoritmusik får du gärna lägga in den i listan – det är alltid kul med nya saker att lyssna på medan man lagar något gott.

(Bubblare: The Ink Spots I Don’t Want To Set The World On Fire, för de där tillfällena när man flamberat sönder hela köket.)