Lite av en dröm som gick i uppfyllelse när vi fick vara med på vinskörden
I våras var vi ett glatt gäng som fick chansen att åka till Italien och producenten av det förträffliga Villa Marina (läs mer om det besöket här). När det sen blev höst kom frågan om vi inte ville följa med ner och skörda druvorna vi tidigare bara såg som små knoppar? Det svaret kan vara det snabbaste som levererats i världshistorien. Med väskorna väldigt lätt packade gav sig jag, Madeleine Landley, Mikael Göransson och vår guide Andreas Blomquist från Tryffelsvinet av mot Italien.
Värdparet Greve Piervittorio Leopardi Ditajutti och Grevinnan Lidia Berlingieri som vi lärde känna förra gången tog som vanligt emot med öppna armar. Det bjöds på morgon-cappuccino i den närliggande byn (seriöst, en euro för världens bästa kaffe är nästan värt en flytt till Italien) här gången bodde vi på kanske världens mest gemytliga agriturismo – Agriturismo Casa Rossi i Numana.
Det finns mycket att säga om vårt värdpar, men bara en sån sak som att de har 6 hundar på gården, alla räddade från diverse olika as till ägare och nu bosatta i vad som närmast kan beskrivas som himmelriket, är förmodligen det första jag kommer att tänka på. I trädgården, som är av fotbollsplansstorlek, kunde vi plocka tomater, fikon, allsköns örter och färska granatäpplen. Så fort jag poängterade hur fantastiskt de har det skruvade de på sig och skrattade lite förläget. Känns inte så italienskt, men som svensk uppskattar man ödmjukheten.
Varje gång jag är i Italien – och det är totalt tre gånger i hela mitt liv – slås jag av att jag borde åka hit oftare. Visst, det är bökigt att ta sig till Skavsta rent tidsmässigt men sen är man tre timmar bort från möjligheterna att vada i tryffel sippandes på en perfekt cappuccino, omsvept av perfekt balanserad värme.
Det här är utsikten från hotellet. Den är tagen av Mikael Göransson som är en mycket bättre fotograf än jag.
Jag packade så klart träningskläder. Tänkte precis som Madeleine ge mig ut på löparrunda på morgnarna. Upp och ner för kullarna, med vinrankor som ramar in den blåa himlen. Kanske passera att litet café med några äldre gubbar som avfärdade mina taffliga hälsningar med en trött suck. Självklart blev det inte så. Jag spenderade morgnarna med att äta den dignande buffé som dukades upp på agriturismon.
En solgul omelett fick mig att börja utforska den lokala äggproduktionen. Det måste vara något som traktens höns får i sig när de är ute och pickar för alla äggulor är nästan rödaktiga i färgen. Påminner om äggen jag köper av bonden utanför Sala, men kanske dubbelt så rödaktiga. Makalös färg helt enkelt.
Att skörda vindruvor sker ibland för hand (exempelvis i Champagne) men här gör man det med maskin.
Exakt hur det går till kan du (och ska du se) på den här filmen som jag lyckades göra på plats.
Villa Marina 2009 görs på druvan Montepulciano vilken efter Sangiovese är Italiens näst vanligaste druva.
Man jäser druvmusten i 18-20 dagar och därefter får den vila i cirka 3 månader på ståltank innan den slutligen mognar ett år på franska ekfat.
Grunden till hela kontakten med både Tryffelsvinet och producenten är att jag tycker det är ett riktigt gott vin och för sina moderata 79 kronor är det näst intill ett fynd.
Middagen
Det finns en hel del att säga om ångesten det innebär att laga middag till ett italienskt par. Det ska matcha deras vin och det ska vara svenskt. Samtidigt ska de inte bryta ihop av den smakmässiga chocken det kan innebära att få i sig våra skandinaviska delikatesser. Med oss ner hade jag en älgstek och de andra plockade med sig allsköns godsaker.
Alltså gjorde vi följande:
– Lantbröd (de är lite dåliga på sånt bröd som vi tycker är rustikt och härligt) som rostades och gneds med lite vitlök. På det lade vi ett hack med stekta trattkantareller, färska fikon (från deras egen trädgård), valnötter, salladslök och rosmarinblommor.
– Lågtempad älgstek som hade rubbats med mortlad rosmarin. Till det färska rotsaker från ugnen, semitorkade tomater, trattkantarellsås och svartvinbärsgelé.
– Crème pâtissière med mascarpone, smulad biscotti, hjortron samt citron och myntatopping.
Allt vin var gårdens egen produktion. Mousserande till förrätt, Villa Marina till varmrätt och grappa till desserten.
Min nervositet avtog först när greven tog sin tredje portion av varmrätten.
Vi hann även med ett besök hos salamifabrikanten Zoya.
Ni vet den där scenen i Sagan om Ringen när Gandalf öppnar en dörr i berget som leder till gruvorna med alla ädelstenar (där det skett en liiiiten skärmytsling som typ dödade allt levande)? Den känslan minus alla monster var det när vi fick kliva ner i deras mognadskällare. Bakom enorma dörrar hängde det förmodligen ett par ton kött i olika former. Det kan vara första gången jag känner en doft som påminner om instängt omklädningsrum och njöt av det.
Självklart förköpte jag mig totalt vilket resulterade i att jag när det packades för hemfärd portionerade ut korvar till övriga resesällskapet och då klarade maxvikten med ett helt hekto till godo.
Det var som förra gången aningen känslosamt att behöva lämna våra vänner men förhoppningsvis kan jag hitta några anledningar att återvända snart. Bland annat har de en – enligt egen utsago liten – apelsinodling i södra Italien. Drygt 300.000 kg per år producerar man. Liten odling alltså…