Veckans bästa matläsning – v 14

Det finns så mycket roligt jag vill prata om!

Egentligen förtjänar allt det jag ska berätta om ett eget inlägg, men saken är den att jag riskerar att tråka ut er eller dränka er i information. Bättre då att samla allt så här – vilket också innebär att min ‘Saker-jag-vill-skriva-om-nu-nu-nu-nu’-lista kortas avsevärt.

Det är mer kaffe på väg hem! Per Nordby, kafferostare och sann eldsjäl, får allt mer välförtjänt uppmärksamhet. För en dryg månad sen tog jag hem hans rwandiska Kopakaki och nu väntar jag vilken dag som helst alldeles nyrostad Ndaroini från Kenya. Om du är lika spänd som jag på chansen att få prova ett nytt bryggkaffe – det här med lite mer tjoff i, så kan du beställa en påse här. Bönorna är hela och kaffet lämpar sig allra bäst till bryggning.

Att testa nya produkter gör jag titt som tätt, men det är få saker jag väljer att skriva om. ICAs Rätt Enkelt förtjänar dock en liten hyllning. Kortfattat är det olika produkter som är förberedda på sätt som bevarar dess smak och sen går lätt att kombinera och servera. Vi använde ett paket grytbitar, en grytbas, rödbetor och potatis. Köttet var sous videat till perfektion, grytbasen hade fått en fransman att gå i brygga av glädje och rödbetorna visade sig på sin bästa sida. Allt var färdigkokt, vaccat och riktigt snyggt förpackat.
Det spontana är att rygga för alla halvfabrikat och vad man än gör – inte erkänna att man använder dem. Men när det som i det här fallet är riktigt gott, inte innehåller en massa skräp och samtidigt har ett bra pris kan man rakryggat instagramma en bild på det utan att få fanatikerna efter sig.

Jag är verkligen ingen whisky-fantast. Faktum är att jag dricker det ytterst sällan. Men när Dalmore bjöd in till provning på Grand Hôtel i Stockholm gick det inte att motstå. Skälet är att de droppar som bjöds var från Dalmore Constellation Collection, allt lett av deras master blender Richard “The Nose” Paterson. Man måste älska en skotte som varje gång han nämner England spottar i golvet.
Det här är en serie whisky som man inte direkt spontanshoppar en vårfin fredag. Billigaste flaskan Vintage 1992 landar på i runda slängar 20.000 SEK. Den dyraste flaskan – Vintage 1969 – får man för ganska exakt 200.000 SEK. När jag satte läpparna till det glaset var det med vetskapen att det är de dyraste dropparna jag nånsin kommer testa.
Även om man som jag inte är nyrik ryss eller okänd arvtagare till Kamprad-imperiet är Dalmore intressant. King Alexander III som finns i beställningssortimentet på Systembolaget är galet god även den och priset (1.651 SEK) känns helt överkomligt. Extra pluspoäng för att Dalmore producerar en väldigt liten totalvolym – 73.000 flaskor är ingenting i sammanhanget.

Det har varit en massa problem på senare år med bärplockare i Sverige som på alla sätt och vis har det miserabelt. Grymt kul att läsa om hur Polarica (en förhållandevis liten spelare det också) nu lanserar Schysst. De garanterar att plockarna får skälig lön, att de informeras om sina rättigheter via en Bärombudsman, de garanterar att inte köpa bär via plockare som inte är anslutna till projektet och – det här tycker jag är suveränt – de utrustar alla plockare med gula Polarica-västar så man tydligt kan se vilka de plockar åt. Transparens ända ut i skogarna med andra ord. Kan vi enas om att köpa deras lingon, blåbär och hjortron i fortsättningen?

Minns ni när man drömde om att få åka till Hultsfredsfestivalen? Vandra runt bland superstjärnor, lyssna på så mycket spännande och leva i en bubbla av allt som var coolt? MAD är samma sak för mig fast 15 år senare. I Danmark samlas varje år världens mest inflytelserika inom restaurangbranschen och stakar ut vägen mot framtiden. Förra året kunde jag inte åka dit men i år har jag redan markerat i kalendern. Det häftiga är att i år måste alla ansöka om en biljett. Fatta ångesten att bli nekad… 7 april 12.00 öppnar ansökningssidan.

Slutligen, baka hemgjorda, luftiga semlor i år! Våga vägra de dåliga kopiorna som ändå inte smakar gott!