Pinsa Romana – pizzans bättre och lite mer okände kusin (och varför Di Marco är originalet)

Det var faktiskt ganska länge sedan jag insåg att det finns en hel värld utanför pizza som ändå på något vis handlar om pizza. Eller rättare sagt – som utmanar pizza på dess eget hemmaplan och vinner rätt ofta.

Pinsa romana är det. Och om du inte stött på den ännu är du sen till festen, men välkommen ändå.

Vad är pinsa romana egentligen?

Historien om pinsa är lite av en ”har alltid funnits men uppfanns nyligen”-historia. Namnet kommer från latinets pinsere – att krossa eller trycka – och stämmer att romarna bakade platta bröd i en liknande anda långt tillbaka. Men den moderna pinsa romanan som vi känner den idag är faktiskt uppfunnen så sent som 2001. Av en man som heter Corrado Di Marco.

Han var bagare i tredje generationen, arbetade med mjölmixer för pizzerior i Rom, och bestämde sig för att det måste gå att göra något som var lättare, mer luftigt och mer lättsmält än pizza utan att kompromissa på smaken. Det tog honom över 2 000 fermenteringstester innan han var nöjd. 2001 registrerade han namnet Pinsa Romana och öppnade den första pinserían i Roms Prati-kvarter – ett ställe som heter Pratolina och som fortfarande anses vara ett av de bästa i Rom.

Varför just Di Marco – och inte någon av alla kopior?

Det har kommit många efterföljare. Det är klart – när man uppfinner något som slår an, dyker det upp imitationer. Men Di Marco är fortfarande originalet och det märks på ett par saker som är svåra att kopiera.

Och dels är det ett familjeföretag på riktigt. Corrado Di Marco skapade pinsan tillsammans med sin fru Benilde, som är nutritionist och biologiexpert. Deras söner Alberto, Enrico och Francesco driver nu företaget vidare. Det är den typen av kontinuitet som syns i slutresultatet.

Sedan 2025 är Di Marcos pinsa romana dessutom officiellt klassad som ett traditionellt livsmedel från Lazio-regionen – PAT-certifierad av italienska jordbruksministeriet. Det är en sällsynt utmärkelse för en produkt som bara funnits i drygt 20 år.

Fyra sätt att toppa den – lite mer ordentligt förklarat

Grundregeln oavsett vad du väljer: varm ugn, 230–240 grader. Lägg bottnen direkt på gallret, inte på en plåt. Det är det som ger den rätta krispen underifrån. Fem till åtta minuter räcker – håll ett öga på den sista minuten.

Och för er som inte äter gluten

Jag äter gärna gluten själv, men jag har en svägerska med celiaki och det vore ju själva sjutton om man inte kunde erbjuda något vettigt alternativ. Så Di Marco gör faktiskt en glutenfri variant också – och det här är inte en av de där glömskt mjöliga bottnar som smakar papp med ambition. Den är baserad på majsstärkelse och beter sig som pinsa ska: krispig yta, mjukt inre, och den håller krispet längre än man förväntar sig. Alla fyra recepten ovan funkar lika bra med den. Kör 250 grader istället för 230–240, och förrosta gärna bottnen ett par minuter utan topping om du kör med blöt topping.