Perfekt alternativ till att torka dem
Jag inser att det låter chockerande när jag säger det, men många tonåringar passerar tydligen genom en fas när de inte har det lilla barnets entusiasm inför de idéer som föräldrarna presenterar för dem. Jag var nog likadan i mångt och mycket även om det mesta är förträngt. Samtidigt var det inte direkt ofta jag möttes av entusiasm när jag försökte få med den äldre generationen ut och klistra Loesje-affischer, skruva upp kopplingsstolpar för telefonnäten mitt i natten eller mecka ihop nåt rökproucerande hemmabygge vars recept hade spridits via förlagan till Internet.
Men det fanns en sak som vi genom åren aldrig slutade se fram emot att få göra tillsammans och det var jakten på skogens guld. När de första krabaterna kikade upp var vi där lika ihärdiga som ett gäng utsvultna norrlandsmyggor på en naken vandrare på Kungsleden. Visste jag att det vankades stora korgar som skulle fyllas med svamp kunde jag se fram emot det i dagar. Det var som en skattjakt vi nästan alltid gick vinnande ur.
Spola fram till idag och jag inser att min son håller på att ledas in på samma väg. Fyra år gammal klappade han i händerna av förtjusning när vi var i skogen och medan jag fortfarande stod böjd över en samling praktexemplar hade han redan nosat upp nästa stimm och med stigande otålighet kallade han på oss att göra vårt jobb. Till slut tröttnade han på att vänta och började plocka själv. Den där stubben han gillade att leka med året innan var i år helt ointressant. Allt som gällde nu var att skogen skulle vara tom på svamp innan vi åkte hem. Kände mig som Darth V som med ett leende såg min protege kliva över till den andra sidan.
Tyvärr, och jag säger tyvärr trots att det är avkopplande, har man tre gånger så mycket jobb som väntar när man kommer hem då allt ska rensas. Mycket tid besparas genom att skära av foten med en kniv i skogen och borsta bort det värsta direkt, men annars är standardknepet att hälla ut allt på vardagsrumsbordet, sätta på en riktigt lång film och sen se det som någon form av terapiarbete.
Vanligtvis torkar jag mina svampar. Suveränt sätt att spara mängder utan att de tar så rackarns med plats och lägger man dem i vatten ett par timmar innan användning går de att tillreda som färska.
Det godaste sättet att konservera dem är dock syltade trattkantareller. Ni kunde höra Tina entusiastiskt testa dem under senaste podcasten och timmen innan hade de varit den stora publikfavoriten när jag höll ett litet föredrag om inläggningar i LRF’s regi.
Resultatet av nedanstående recept – som jag lika gärna nu kan säga inte kommer från mig utan är min mammas – blir söta svampar som passar köttbullarna, söndagssteken, dillköttet eller varför inte på en bit toast tillsammans med en lite syrligare ost? De står sig utan problem ett par år bara burkarna är täta och är en suverän present att ge bort till andra matälskare.
Syltade trattkantareller
Tid: Mindre än 20 minuters jobb, men 2 timmars kokande
- 5 liter färska rensade trattkantareller (eller 1 1/2 liter torkade)
- 1 liter vatten
- 2 dl ättikssprit (12%)
- 1 kilo socker
- 2 kanelstänger
- 1 tsk hela nejlikor
- Ev en liten bit ingefära
- 1 knivsudd salt
- Om man använder torkade kantareller läggs de i rikligt med vatten tills de svällt och blivit mjuka. Ta upp dem och häll bort vattnet.
- Lägg samtliga ingredienser i en gryta och låt koka upp.
- Koka under lock på svag värme 2 timmar.
- Häll upp på väl rengjorda burkar (ställ in i het ugn 10 minuter så dör alla bakterier) och låt stå minst ett par dagar innan användning
- Förvaras mörkt och svalt (källare eller långt in i skafferiet) och klarar sig riktigt, riktigt länge.